Punka.
Jag började tänka och kom på en stor viktig sak, en förklaring. En förklaring till varför jag blir så jäkla super duper deprimerad när en nära person t.ex. Pojkvän eller bästa vän försvinner för mitt liv. För att jag är rädd för att vara ensam. Jag har hela tiden trott att jag klarar av att stå på egna ben o att jag är så jäkla stark.
Tydligen inte. Jag är beroende av att ha någon nära. Min mamma, pojkvän, en bästa vän. Nånting nära som jag vill ska stanna kvar där o inte lämna mig som alla gjort i hela mitt liv. Känslan jag kände när mamma släppte handen och gick iväg när hon lämnade oss i sov-familjen. Stunden då jag stängde in mig i mig själv.
Jag har aldrig kommit till insikt med det här. Det har tagit snart 22år för att inse varför jag blir så sjukt ledsen o vill dö när någon nära lämnar mig.